Denna värld har sina skuggor och sitt soljus. Sina demoner och sina änglar. Livet är ett stort Mysterium, med sin ondska och sitt gott. Vi är hemma men ändå på okänd mark. Jag har levt i denna värld i snart 18 år, Hittils har denna värld inte varit lätt och inte snäll. Sett folk och nära och kära nästan bli mördade, Har bevittnat sorgen hoss folk, och viljan att överleva.Dessa minnen som långsamma stillbilder, som rör sig i mikrosekunder så ondska,så svåra och så hemska!  Sedan jag varit ett litet barn har jag upplevt helvete, Ni förstår helvetet väntar inte hoss oss eller er efter döden, Utan helvetet dyker upp i erat liv! I detta liv, ni liver nu! Jag har minnen från när jag varit 3 år och uppåt, Jag har hört hur ren rädsla låter och hur själen nästan kommer ut ur kroppen deras! Jag hade en vän när jag var 4-5 år gammal, jag och han gick i samma dagis...Vi brukade leka som vanliga småbarn, Jag minns än hur mycket liv och energi han hade. Några veckor senare kastade pojkens pappa ner pojkens mamma från tredje våningen, Hon hamnade i koma och avled några månader senare... Jag trodde inte på spöken då, Men en dag så såg jag ett! Jag såg pojken som jag en gång kände gå förbi mig precis som ett spöke! Jag minns hur jag började frysa och jag minns än pojkens min, Han hade ingen själ längre. Han hade förlorat sin mamma och pappan gav sitt liv till fängelset, Pojken levde, men jag kände hur han själ inte fanns kvar längre. Ett småbarn som inte har sin själ längre, Det var så jag lärde känna livet. Sedan dess så har jag hunnit sett mycket ont i denna värld. Jag läser aftonbladet varje dag på nätet, Och nästan varje dag så läser jag om hur vuxna män våldtar flickor så unga att de kunde ha varit deras egna dotter! Ibland, i vissa stunder när jag var yngre så kände jag mig väldigt ensam i denna värld... Jag förståd inte hur vuxna människor kunde göra såna saker! Och dem ska vara barnens förebilder? Det skrämde mig och gör det fortfarande idag. Jag bestämde mig att inte låta dem vara min förebild. När jag var i tidiga tonåren, så bevittnade jag min moster komma in genom dörren blödande i hela huvudet och jag såg min kusin hoppa till... Hon fick se sin egna mor misshandlad med ett hjärnrör. Jag var nervös när jag skulle hem, för man visste aldrig vem man skulle möta i trappuppgången. Det bodde psykiskt sjuka folk,knarkare,langare,alkholister och alla möjliga i den lägenhetsbyggnaden. Pengar betyder mycket i denna värld, Och alla har inte pengar. Jag var lugn och en liten pojke i dessa tider... Jag var 12-13 år men jag var än en pojke i unga år.  Till slut så flyttade vi , och ett helt nytt kapitel började... Som en pojke så utvecklas du som mest mellan 13-16 till en mer mogen person och en man! Tiden blev svårare, mer komplicerad... Jag fick stora problem med socialen, hade många vänner som du inte kan kalla för vänner, utan personer du bara känner till... När jag var 13 år så slutade jag gå till skolan, det innebar problem... Min mamma är en väldigt snäll och omtanksam person, Jag har många systrar alla är betydligt äldre än mig, Jag var en oplanerad födelse om man säger så... Ju mer tiden gick och mer problem som kom så började jag ha problem med mitt temprament och jag började slå på döda saker för att släppa på ilskan för en stund! Sparkade sönder skåp osv... Det gammla ordspråket - Ingen är perfekt... Kan jag ju använda, Men jag kan erkänna på en gång att jag inte är perfekt, Långt ifrån igentligen. Ju mer problem jag fick med det sociala, destu mer började jag hålla mig inomhus , Ingen villde ju snacka med en som skulle få ett rent helvete... Jag har en kusin, min systers son... Jag ska hålla mig till de korta orden... Hon har 3 barn alla barnen hennes har en allvarlig psykiskt sjukdom, från hennes mans släkt, hon har ändrats, ingen känner ingen henne längre inte ens jag. Jag blev polisanmäld av min egen syster, och blev inlåst, Det var bara i 3 månader, kändes som ett halvår... Men efter min vistelse så ändrades jag på riktigt, jag var 13 år.. Då var jag ganska mycket barnslig samtidigt som mogen... Jag kände mig kränkt av min egen syster... Jag skulle kunna berätta varför hon anmälde mig, men då skulle jag behöva skriva en bok om hon och hennes familj, så komplicerat är det ! Till exempel en gång så var min kusin hennes son hemma hoss mig och min andra kusin som var 7 år tror jag, medans han andra var 12 år... han bröt nästan näsan på min 7 åriga kusin och han blöde mycket... Så den unga slog tillbaka och träffade honom på läppen...10 minuter senare ringer min syster och skriker i telefonen till min mamma och min andra syster hora och såna ord... Då kanske ni får en liten bild av hur hon är... Från 13 år till nästan 17 år så fick jag ofta besök från socialen, Dem hotade mig med att jag skulle bo hemma hoss några andra om jag inte gick till skolan dan därpå, Jag gick... Sen slutade jag gå igen... Jag hade ett helvete med socialen... Jag gick bara ett halvår i 7:an... Inget mera... Så jag missade hela gymnasieskolan, Jag vet inte än hur jag lyckades hålla mig ifrån socialen oc skolan... Jag ångrar det, men det får tiden jämna ut... Jag var inomhus i flera år, ute väldigt sällan... Låter kanske som en psykisk störd person, Men ibland så kan en situation bli ett virus som sedan sprider sig osv... För mig så utvecklades jag som mest under de åren som jag missade hela skolan... Men ändå ligger mitt iq på cirka 136 , så det är väll ändå okej för en som missat så mycket ur skolan... Just nu så sitter jag och skriver och skriver... Första gången. Så ni får ursäkta och jag gör det rörligt för er, Om ni ens läser detta... De senaste åren har varit som... tomt! man känner sig helt enkel tom i huvudet.. När jag vaknar och dricker lite te och något och sedan tittar jag mig i spegeln och jag känner avsky. Jag känner mig trött och misslyckad efter dessa tuffa år. Ibland så tänker jag... Vad händer när man dör? Finns det en annan sida? Finns det en gud? Och sedan så tänker jag bredare vem skapade jorden? Hur skapades gud? Vem skapade gud? och sedan blir allt suddigt och det går inte och tänka mer, utan det säger stopp!  För att gå i kvicksand så måste man ha tålamod... Tålamod är nog en av de viktigaste egenskaper du kan ha! I flera år har jag levt på rutin, rutin efter rutin, dag efter dag, månad efter månad och till slut år efter år... Nu har vi flyttad igen, Och tiden börjar jämna ut sig. Efter att ha varit en glad och lycklig pojke så har jag blivit ett monster... Jag har skapat detta monster själv... Hemsk temprament,våldsam,deprimerad, och olycklig... Men jag börjar få ordning på mig själv och man börjar verkligen mogna till ... Nu återstår det bara nogra få detaljer... Minnen kan aldrig raderas, Man får utmana dem! Och bekämpa och bli en av dem för att klara av allt...Jag har varit en missbrukare i några år nu, hållt mig inomhus och hamnat i problem.. Nu återstor bara ett tomt skal, utan själ och vänner. Nu vet jag hur det är att föddas på nytt... Nu får man köra manuellt, istället för automatiskt antar jag ... Livet är ett stort mysterium, med alla våldtäkter,mord,tortur och allt galet i denna värld... Med gammla gubbar som småkiker på småflickor i offentliga badrum osv... Snacka om att denna världen är förrvirrad. Så nu har jag hållit på att skriva i 2 timmar eller nåt och klockan är 03:37 och ögonen kan inte hålla sig vakna liksom och jag känner att jag tappat lite fattning i orden och så vidare... Tror inte att någon orkat läsa så här långt ändå... Men man ska alltid försöka ; ) Jag orkar inte ens ta av mig byxorna och t-shirten utan jag går o lägger med direkt. Dont take life to serius, No one gets out alive anyway.